dustbirds

allt kan inte bli bra. jag vet. och de mindre bra sakerna måste man nog bara ge lite tid. så att tid blir acceptans. men jag vill inte acceptera. visst, fötter går åt fel håll, ord blir fel, missförstånd följs av missförstånd och ett framsteg blir ett bakslag, varma kramar och blickar blir plötsligt kalla, människor försvinner ur våra liv, ibland föralltid och ibland bara för ett tag. ingenting stannar förevigt. som jonas gardell säger, vi är tillfälliga gäster i varrandras liv.
(får jag vara gäst i ditt liv ett tag? jag vill veta allt om dig, lära känna dig bit för bit. jag vill veta vilka bussar du brukar åka med, vilken färg din tandborste har, vill veta hur du andas när du sover, vad du drömmer om, vill vara en del av dina drömmar. jag vill veta vad du sjunger i duschen, jag vill vara en så bra vän att du kan säga allt till mig och jag kommer fortfarande vilja vara din vän. jag vill känna dig så bra att det kryper sensationer längs ryggraden så fort jag ser dig, så bra att varje gång du ler vet jag exakt hur mycket av dina tänder som syns, vet exakt vilka muskler du använder när du skrattar.)
jag önskar livet vore tillräckligt för att hinna göra allt jag vill, för att hinna se allt jag vill se, tillräckligt för att hinna krama alla jag vill krama. det finns så många måsten. jag hatar måsten. "måste gå i skolan, måste jobba, måste skärpa dig, måste tänka långsiktigt, måstemåstemåste" jag är så rädd att missa saker som kanske skulle varit de bästa sakerna i mitt liv.



jag saknar kent..  saknar känslan som snabbt sprider sig i hela kroppen när jocke sami martin och markus går upp på scenen för första, andra och tredje gången samma kväll. saknar februarikonserterna mer än novemberkonserten.. saknar allt.